un anno
Morgonen den 13:e juni 2011 stod jag och kramade om min bästa vän på en tågperrong i Genova, Italien. Vi skulle säga hejdå efter tre månader tillsammans i vårt drömland. Väl på tåget som skulle ta mig till Milano var jag alldeles uppgiven, men på något sätt ändå glad, och tänkte på alla minnen och allt som jag hade fått vara med om.
Ett flygplan tog mig till Göteborg och på flygplatsen väntade en mycket fin kille. En alldeles underbar kille. Magen pirrade, som jag hade längtat efter honom. I bilen satt jag och sneglade på honom från sidan, 60-talsmusiken ljöd ur högtalarna och solen sken in. Jag kunde inte göra något annat än le. Vi insåg att vi helt enkelt var hopplöst förälskade i varandra och bestämde oss för att det skulle vara vi. Det kunde vi väl aldrig ha trott under våra år i samma klass på högstadiet...
Det har alltså gått ett år, och lite till, sedan den dagen. Att ett år kan gå så snabbt! Det känns som att det var igår och samtidigt vet jag att så mycket har hänt under tiden. Mmh, man blir helt klart nostalgisk.
Tack så mycket snälla du för din fina kommentar! Hoppas du får en underbar dag!
Glöm inte att spana in tävlingen som avslutas ikväll. Kanske något just nu vill ha.
http://bysofia.se/2012/may/tavling-1.html#comment
KRAM
åh tack. jag vill också till italien igen.
Åh, tre månader in Italia! Vilken dröm! Det längsta jag har varit där är nio veckor (vilket nästan är tre månader, kom jag på nu, haha). Men, var du iftån din kille i tre månader? Hur klarade ni det?
sv: Ja, det ska bli så jäkla skönt att få komma dit igen! Om du åker tillbaka efter sommaren, skulle du åka till samma plats eller besöka något nytt?
Usch, för det är ju det som är mitt stora problem. Jag måste vara ifrån min kille i sju veckor.. Vi är ju inte på G, vi har liksom varit ihop i ett och ett halvt år! Tiden kommer säkert flyga förbi när jag är där, men jag är ändå rädd för att sakna honom för mycket! Hur gjorde du när du kände att du saknade din kille?
Vilken fin beskrivning. OCh så är det ju verkligen. Att man kan gå där bredvid varandra i flera år och så helt plötsligt inser man att... Jamen, vi är ju kära!
